Vill bara skriva ner några saker till dig Martin, även om jag vet att du bryr dig inte. Tror inte ens du tar tiden att läsa det här menmen.. Du ska veta att du är den bästa jag någonsin haft, och kommer ha. Och så kär som jag var i dig, har jag aldrig varit förut. Aldrig i hela mitt liv. Du var den som jag ville dela mitt liv med, den jag ville gå igenom allt med. Och nu när jag skriver det här, rinner tårarna ner. Och fan vad jag saknar dig asså. Minns första gången jag träffade dig, som om det vore igår. Minns hur perfekt allt var. Minns hur jävla kär jag var i dig. Och sanningen är att jag har inte kommit över dig. Långt ifrån. Har haft andra killar sen det tog slut mellan oss, har strulat med andra killar, men fan vad jag ångrar det. För det är dig jag vill ha. Vet att du hatar mig, att du inte vill ha något med mig att göra. Men jag kan inte inse sanningen & gå vidare, vill inte tro på verkligheten. Det är två månader sen det tog slut, lika länge som vårat förhållande varade. Men det känns som att det var igår du lämnade mig, men det kändes som vårat förhållande varade i en evighet. Du lämnade mig med så många frågor utan svar, frågor som jag aldrig får svar på. Det du och jag hade, det var något som var speciellt. Jag delade hela sommaren med dig, du var verkligen mitt allt.. Eller du är det också, än idag. Minns dom där söta smsen i början av sommaren, då skrev vi älskling i varje sms. Minns när du skrev "Lyssna på den här låten: Chris Brown - Without You, och ta åt dig. Den beskriver allt. Jag lovar att jag aldrig lämnar dig älskling, älskar dig mest av allt." Minns det som om det var igår. Tårarna bara rinner ner och dom kan aldrig sluta rinna. Du var perfekt, den finaste som gud skapat. Minns den kvällen när det tog slut, minns hur förkrossad jag var. Jag somnade med tårarna som rann, och vaknade av att tårarna rann. Ville bara dö, ville försvinna. Ville inte finnas. Orkade inte med all skit. Sitter och kollar på bilder på dig och mig, oss tillsammans. Jag har aldrig varit så lycklig med någon, som jag var med dig. Men nu när jag sitter och hör en massa saker, att du höll på med andra när vi var tillsammans, då känns det som att jag hamnar på samma plats som förut. Hamnar på den där platsen som man står på när man känner att man inte är värd ett skit. Att man inte är värd ett gruskorn. Tårarna rinner ner, man önskar bara att man aldrig skapades. Precis så har jag känt i 2 månader nu. Du högg mig i ryggen, du slet sönder mitt hjärta. För jag var så jävla kär i dig. Jag vet att jag gjorde många misstag och att du tröttnade, jag förstår dig. Men att jag skulle må såhär dåligt, trodde jag inte. Har gråtit varje kväll nästan i 2 månader. Gråtit så att ögonen blivit röda. Jag grät så mycket så att jag mådde illa, den dagen då du lämnade mig. Sen började det kännas bättre, men sen hamnar jag på den där platsen igen. Sårad och ensam. Vill bara glömma, men också bara komma ihåg. Var så jävla lycklig, 2 månader med dig. När du kysste mig, när du sa att du älskade mig, när du höll om mig, när du satt och kollade in i mina ögon, gav mig en känsla jag aldrig förut kännt. Ville stanna tiden och leva så föralltid. Men det är över nu, måste förstå och gå vidare. Du har gått vidare, du har hittat nya. Men jag står kvar på samma plats som när du lämnade mig.. Jag gav dig mitt allt, jag skulle kunna göra allt för att få dig tillbaks. Men det blir aldrig så.. ;(